Jag satt i en buss i Uppsala efter 11 september då en nervös man steg ombord,
han satte sig framför mig , svettig och andfådd stirrade han nervöst omkring i bussen som var halvfull.
Mörk-och med ett radband i handen så skrämde han mig, attacken på world trade center färskt i minnet-
han mumlade på ett okänt arabiskt språk,lät upprörd och oroad.
Plötsligt ropar han ut så alla i hela bussen vänder sina blickar mot mannen,
han skriker ut en slags bön massor av konstiga ord, jag blir livrädd och reser mig och sätter mig längst bak i bussen,,,,snart smäller det tänker jag snart kommer han till den delen av bönen då han rycker i bomben som han gömmer under jackan.
Mannen vill inte sluta med sina högljuda arabiska ramsor så jag väljer att trycka på avstigning och går av vid nästa station.
Kommer i håg hur jag tittar efter bussen och bara väntar på smällen.men den fortsatte bara och jag fick gå sista biten.
Jag var rädd. och förstod inte,
Nästa resa mot Almunge möter jag en Iranska som är mitt uppe i en uppslitande skilsmässa ,vi sitter brevid varandra och hon berättar i 40 minuter om sitt liv och sina nya drömmar.
Träffar min buss-vän några gånger till och vi pratar om allt. och vi förstår att kommunikation och språk- för bistring är en viktig sak att komma över för att förhindra rädslan för varandras olikheter
Vi människor är trots allt rätt lika varandra över hela jorden, vi gläds och oroar oss över samma saker
Men en galen man på bussen skrämmer mig och även vissa åsikter som kommer in i politiken.
Vill inte vara den som med en
Svensk gammal neutralitet accepterar blundar och släpper igenom alla Tysktåg genom Sverige
eller alla nya tokpartier i rikstaden !
Då trycker jag på avstigning knappen och gå min egen väg, förr i min sandlåda får alla vara med och leka
