En roligt liten bok

Här kommer ett bok tips som får dig att skratta ,  Detta är en av mina favorit böcker, och jag vet inte hur många gånger jag läst den. Har du någon favorit bok som följt med dig ?

Tre män i en båt  kom ut 1889 och beskrivs ofta som en av de roligaste böcker som skrivits. Den handlar om tre  Engelska killar  och en hund som har lika svårt att samarbeta som att ta sig fram i en båt på Themsen .Man får följa deras förberedelser , hur man packar inför resan ,hur man inte öppnar en konservburk utan en öppnare ,Massor av komiska vedemödor under en veckas roddtur .  Trots att den här boken är 100 år gammal så funkar den än.
 Jag ler igenkännande ,
En gammal hypokondriker som jag, kan inte se en läkarserie utan att känna mig dödligt sjuk.Jag skulle följa med Nette på akuten en gång , som moraliskt stöd och stöttning men det slutade med att jag  fick värktabletter med mig hem och råd att vila några dagar . Nette fick ingenting så vi delade på burken. 
När någon är sjuk i min närhet så sympatisjuknar jag också,
 It takes one to know one ! Så jag känner därför snabbt igen mina "medpatienter "
Att prata sjukdomar är för oss ett tidsfördriv .

Här är första kapitlet,
'Tre män i en båt' av Jerome K. Jerome ('Three Men In A Boat... to say nothing of the dog').1889 


Kapitel I 

 re sjuklingar.   Vi enas om att vi är utarbetade och behöver vila. - En vecka på det salta havet kanske ?  
. Vi var fyra - George, William ,Samuel ,Harris och jag själv, samt Montmorency. Vi satt på mitt rum och rökte, samt talade om hur eländiga vi var - ur rent medicinsk synpunkt menar jag, naturligtvis. Vi mådde alla dåligt och var alla oroliga över vår hälsa. Harris sade, att han drabbades av så utomordentligt starka yrselanfall emellanåt, att han knappt visste vad han gjorde; och då sade George att han led av starka yrselanfall, och knappt visste vad han gjorde. Hos mig var det levern som krånglade. Jag visste att det var levern som var problemet, eftersom jag just hade läst en annons om en patentmedicin mot leversjukdomar, i vilken alla förekommande symptom beskrevs i detalj vilka möjliggjorde för en mänska att avgöra när hennes lever krånglade. Jag hade alla dessa symptom. 

Det är något alldeles utomordentligt underligt, men jag kan aldrig läsa en annons för patentmediciner, utan att genast komma till slutsatsen att jag lider av just den speciella sjukdomen som annonsen tar upp och det i dess mest våldsamma form. 

Diagnosen verkar i varje enskilt fall stämma exakt med alla de lidanden jag någonsin har erfarit. Jag minns hur jag en dag gick till British Museum, för att slå upp behandlingen av någon liten åkomma som jag fått en släng av - hösnuva, tror jag att det var. Jag fick tag på boken och läste det jag hade kommit för att läsa; och så, utan eftertanke, vände jag lättsamt blad och började likgiltigt läsa om sjukdomar i största allmänhet. Jag har glömt vilken som var den första åkomman jag stötte på - något fruktansvärt, förödande plågoris var det i alla fall - och innan jag ens hunnit ögna igenom listan med ”tidiga symptom”, gick det upp för mig, att jag troligen drabbats av den. Jag satt en stund, slagen av skräck; och så, med en känsla av lamslagen förtvivlan, vände jag åter sida. Jag kom till tyfoidisk feber - läste om symptomen - upptäckte att jag hade tyfoidisk feber, måste ha lidit av det i månader utan att känna till det - undrade över vad jag annars kunde tänkas ha; vände sida till S:t Vitus danssjuka - upptäckte, som förväntat, att jag även led av den- började bli riktigt intresserad av mitt fall, och bestämde mig för att gå till botten med det hela, så jag började om, i bokstavsordning - läste om ague och insåg att jag höll på att insjukna i den och att det akuta stadiet borde inträda om cirka fjorton dagar. Brights sjukdom hade jag, insåg jag lättad, endast i en modifierad form, och kunde, så vitt jag förstod, komma att överleva i åratal. Kolera hade jag också, med allvarliga komplikationer, liksom difteri, vilket verkade vara medfött i mitt fall.

 Jag plöjde samvetsgrant igenom de 26 kapitlen och den enda åkomma jag inte kunde upptäcka hos mig var skurgumsknän. Jag kände mig tämligen kränkt av detta till att börja med; det föreföll mig på något sätt något småsint. Varför hade jag inte skurgumsknän? Varför detta förargliga undantag? Efter en stund segrade dock mina mindre giriga känslor. Jag tänkte, att eftersom jag hade varenda annan känd åkomma inom hela läkarvetenskapen, så skulle jag visa mig osjälvisk nog att klara mig utan skurgumsknän. Gikt hade drabbat mig, i sin allra mest allvarliga form, uppenbarligen utan att jag varit medveten om saken; och zymosiska sjukdomar hade jag tydligen lidit av sedan pojkåren.

 Det fanns inga fler sjukdomar efter de zymosiska, så jag drog den slutsatsen, att i övrigt var jag fullt frisk.ag satt och funderade. Jag tänkte på vilket intressant fall jag måste vara ur medicinsk synvinkel, vilken tillgång jag skulle kunna vara i undervisningssammanhang! Studenterna skulle inte behöva ”göra AT-tjänst” på sjukhusen, om de bara hade mig. Jag var ett vandrande sjukhus. Allt de behövde göra var att gå igenom mig, för att därefter kunna ta sina examina.

 Så undrade jag över hur länge jag hade kvar att leva. Jag försökte undersöka mig själv. Jag kände efter min puls. Jag kunde till att börja med inte känna någon puls alls. Så, plötsligt, verkade den börja slå. Jag drog fram min klocka och tog tiden. Jag fick min puls till etthundrafyrtiosju slag i minuten. Jag försökte känna mitt hjärta. Jag kunde inte känna mitt hjärta. Det hade slutat slå. Jag har efteråt kommit till den slutsatsen, att det måste ha funnits där och slagit hela tiden, men det är ingenting jag kan redogöra för hur det skulle ha gått till. 

Jag klappade mig själv över hela framsidan, från vad jag kallar min midja och upp till huvudet, och jag tog några tag längs sidorna och en liten bit upp på ryggen. Men jag kunde inte känna eller höra någonting misstänkt. Jag försökte att examinera min tunga. Jag sträckte ut den så långt jag förmådde, och jag slöt det ena ögat och försökte besiktiga den med det andra. Jag kunde endast se dess spets och det enda jag kunde finna ut genom detta, var att övertyga mig allt starkare om, att jag led av scharlakansfeber. Jag hade promenerat in i läsesalen som en lycklig, hälsosam man. Jag kröp därifrån som ett sjukligt vrak.

 Jag gick till min läkare. Han är en gammal vän till mig, som tar min puls, tittar på min tunga, samt talar om vädret utan extra kostnad, när jag tror att jag är sjuk; så jag tyckte att jag skulle återgälda hans vänlighet genom att besöka honom nu. ”Vad en läkare behöver”, sade jag mig, ”är praktik. Han skall få öva sig på mig. Han kommer att få mer övning på mig än från sjutton hundra av sina vanliga, triviala patienter, som endast har en eller ett par sjukdomar var.” Så jag gick raka vägen upp till honom och han sade: ”Nå, vad är det nu som fattas dig?” Jag sade: ”Jag skall inte ta upp din tid, käre gamle gosse, genom att berätta vad som fattas mig. Livet är kort och du kan komma att avlida innan jag talat färdigt. Men jag skall berätta, vad som inte fattas mig. Jag har inte skurgumsknän. Varför jag inte har skurgumsknän, det vet jag inte; men faktum kvarstår, att jag inte har det. Allt annat, har jag dock.” Och jag berättade för honom, hur jag kommit underfund med den saken.Så fick jag gapa och han kikade ner i halsen, och grep tag in min handled och slog mig sedan i bröstet när jag som minst förväntade mig det – riktig fegt, enligt min mening - och lade omedelbart därpå sitt öra mot mitt bröst.

 Sedan satte han sig ner och skrev ut ett recept, som han vek ihop och gav mig och jag lade det i min ficka och gick därifrån. Jag tittade aldrig på det. Jag tog med det till närmaste apotek och räckte fram det. Mannen läste det och gav det därpå åter till mig. Han sade, att han inte lagerförde det jag behövde. Jag sade: ”Ni är apotekare?” Han sade: ”Jag är apotekare. Om jag hade varit en kooperativ livsmedelsbutik och familjehotell i en och samma person, så hade jag kanske kunnat hjälpa er. Men att enbart vara apotekare hindrar mig.” Jag läste receptet. 

Där stod:

1 pund biffstek 
1 pint kraftigt öl var sjätte timme 
1 tio-miles promenad varje morgon I säng klockan elva prick varje kväll. 
Och sluta att fylla ditt huvud med en massa sådant som du inte begriper. 

Jag följde dessa råd med det lyckliga resultatet - för min egen del - att jag fick behålla livet och att detta fortfar att pågå. I det nu aktuella fallet, för att återvända till reklambladet för leverpiller, led jag av alla symptom, bortom alla misstag, varvid det viktigaste bland dem var "en allmän ovilja mot allt slags arbete". Mitt lidande är något som ingen tunga rättvist kan redogöra för. Från min tidigaste spädbarnstid har jag varit en martyr under detsamma. Som pojke lämnade sjukdomen mig så gott som aldrig en enda dag. Mina närmaste visste inte då, att det var min lever som krånglade. Medicinvetenskapen var betydligt mindre utvecklad då än nuförtiden och de brukade kalla det jag led av för lättja. "Men, din lille latmask", brukade de säga, "stig upp och gör rätt för brödfödan nu" - naturligtvis utan att veta att jag var sjuk. Och de gav mig inte piller; de gav mig örfilar istället. Och hur underligt det än kan förefalla, så botade dessa örfilar mig - för stunden. Jag harupplevt hur en enda örfil haft större effekt på min levers tillstånd, fått mig att vilja stiga upp snabbare, samt göra vad som förväntades av mig, utan vidare tidsutdräkt, än vad en hel ask piller kan få mig till nuförtiden. 

Ni vet, så är det ju ofta - dessa enkla, gammaldags huskurer är mer effektiva ibland, än allt som finns att tillgå på en läkarklinik. Vi satt där i en halvtimme och beskrev våra åkommor för varandra. Jag förklarade för George och William Harris hur jag mådde då jag klev upp om morgnarna, och William Harris berättade om hur han kände sig då han gick till sängs; och George stod på brasmattan och gav oss en inträngande och kraftfull skildring genom sitt kroppsspråk, av hur han mådde om nätterna. George tror bara att han är sjuk; men i själva verket är det inga som helst problem med hans hälsa. 

 Just då knackade Mrs. Poppets på dörren, för att höra efter om vi var klara att äta kvällsmat. Vi log sorgset mot varandra och sade, att det förmodligen var bäst att vi försökte få i oss en smula mat. Harris sade att en munsbit i magen ofta höll ens sjukdomar i schack; och Mrs. Poppets bar in brickan och vi satte oss till bords och lekte lite med en smula stek med lök, samt något litet rabarbertårta. Jag måste ha varit mycket svag vid detta tillfälle; eftersom jag minns att efter den första halvtimmen eller så, föreföll jag inte kunna visa något som helst intresse för maten - någonting ovanligt för min del - och ville inte ens ha någon ost. När dessa plikter var avklarade, fyllde vi åter våra glas, tände våra pipor, samt återupptog diskussionen om våra respektive hälsotillstånd. Vad som egentligen felade oss, kunde ingen av oss vara helt säker på; men vår fullkomligt eniga uppfattning i frågan var, att vad det än var - så var orsaken överansträngning.

 "Vad vi behöver, är vila", sade Harris. "Vila och fullkomlig omväxling", sade George. "Ansträngningen som våra hjärnor utsatts för, har framkallat en allmän depression i samtliga våra kroppssystem. Miljöombyte, samt fullkomlig avhållsamhet från tankearbete torde komma att återställa vår själsliga balans."