När jag var 12 blev jag tagen av polisen i Amerika.

Dom var inte glada när dom slog med batongerna på luckan till stridsvagnen där jag hade gömt mig
Och ropade

-Open the hatch now !

Vi bodde I Vestal en stad nära Binghamton NY och där utanför låg ett postkontor som på på sin gräsmatta hade  ett gammalt rostigt krigs monument stående.
En Stridsvagn från 2 världskriget tror jag
Så lockande för en 12 åring.
Den stod där lite avsides från den allmänna stigen på en kulle,

Jag brukade smyga fram den  och kolla in dom coola larv fötterna och luckorna bak på fordonet.

Men i dag när ingen såg klättrade jag upp på den för första gången,

Den var full med bucklor i sina tjocka stålplåtar vid sidan av kanontornet . Spår av eldstrid fantiserade jag och klättrade upp till luckan
Den var slarvigt hopsatt med två rostiga vingmuttrar som jag lossade med en skiftnyckel, som jag lånade i pappas verktygslåda . 

Jag älskade nämligen att skruva isär saker ock kolla hur det fungerar och jag fick upp luckan utan större problem

Ivrigt tittade ner och det var fullt med instrument och prylar, sladdar och massa pärmar med papper kommer jag ihåg.

Såg mig snabbt omkring, ingen som ser! sedan klättrade jag nedför en rostig järnstege in i den gamla stridsvagn och stängde igen luckan.

Där glömde jag tiden och satt och ratta och skruva på allting
När det plötsligt knackade ovanför mig det var någon som ville in

-Open the hatch,,,open the hatch NOW!

Jag vart livrädd släppte spakarna och klättrade genast upp och när jag öppnar lukan och kisar I det starka dagsljuset så ser jag två bistra poliser ,en har en batong framme, den han knackat  på luckan med ,
Dom är ganska arga och jag kommer bara halvvägs upp när en av männen (han som har en svart mustasch) tar mig under armen och lyfter upp mig till utsidan.
-Im sorry ,  stammar jag och ser deras vapen vid höften,

Dom förklarar att det här är ingen plats för mig och att detta är ett minnesmonument,

Jag förstår inte allt dom säger och det är nästan det värsta
Att inte fatta när dom pratar med mig.Jag förstod att man inte fick vara där .

Poliserna ser på mig att jag är livrädd och tonar ner samtalet .Någon hade visst sett mig krypa ner i kanontornet och ringt polisen.

När vi går fram till deras svartvita polisbil  så frågar  han med mustaschen, var jag bor, jag pekar upp mot husen där vi bor och dom släpper mig med några klappar på axeln.

Jag är fri att gå hem, och vänder mig inte om på hela vägen  .


läs mer om polisen här
Vestal-Police-Department  Vestal Police dep.

http://www.polisen.se/sv/