Ibland är sorgen och förtvivlan så tung ombord, med avund
ser jag måsen lyfta med lätta vingar ifrån mitt Titanic.
Jag står och ser ut på det oändligt mörka, havet, oförlåtligt
djupt, okänsligt kallt.
Men jag har lärt mig var livbåtarna finns, Mina höstar är
inte längre fullt så stormiga och mörka.
Om jag bara kunde berätta för dig hur man hittar till land.
Jag började förstå min oro och ångest, gjorde den till en del av mig. Det finns
inga ord som förklarar.
Jag har bara en tröstan att det blir bättre, när du ser måsen
lyfta håll ut, vi nära land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Säg vad du tycker,Du får vara anonym och robotar är också välkomna.