Det har flyttat in en liten arg gubbe i mig. Och jag vill inte
ha honom här.
När jag var liten så var jag rädd för arga tanten som
skällde på mig.
Hon bodde i samma portuppgång och kunde slita upp dörren när
man gick nedför trapporna.
-Spring inte med träskor det är söndag! skrek hon och
smällde igen dörren.
Det fanns en arg gubbe som jobbade i kiosken, ibland skickade
mamma ner mig för att köpa gula- Blend och tidningen, då fick jag köpa något
gott också.
När jag stod där och valde så muttrade den arga gubben att ”jag
inte kunde hålla på hela dagen" medan han plockade ner godiset med tång i en
liten papperspåse. - Ska du har något mer eller är du klar någon gång?
Nere på gården så bodde det en arg gubbe som brukade skälla
på barnen som sparkade boll och lekte. Han satt där i fönstret och bara vänta
på att få något att bli arg på. Några år senare så skällde han på samma barn
men nu satt dom där på moppar och drack öl.
Nu är man själv en gubbe, Många av mina jämnåriga vänner har
blivit arga gubbar och gummor.
Dom retar sig på något trivialt och kan inte släppa det. Sätter
upp anonyma arga lappar och fyller sin tid med att vara arg och upprörd. Det
kan vara en parkeringsplats som någon har tagit eller slänga fel sopor i fel tunna!
Sedan när vi gubbar och gummor träffas så är det enda vi pratar om.
Och nu har det flyttat in en i mig också… Måste dom slänga
cyklarna där jag ska gå! Jag vill inte bli den jag själv var rädd för som barn.
Nu får arga gubben flytta! Nu ska jag ut och felsortera och springa i trappen.
