lördag 17 september 2016
fredag 16 september 2016
Magiskt ljus
Klockan är7 och jag sätter mig på cykeln på väg till jobbet. Det har varit regn under natten och kallt.
Hösten är här det skvallrar tranorna
ute på fälten om.
Solen lyser så där magiskt genom morgondimman och jag
stannar till och måste bara ta några kort. Snart är tillfället förbi. Och skogen
ser ut som vanligt igen.
fredag 9 september 2016
Jag fick en smärre chock
Här är en rolig grej.
Bildsök i Google på ordet Ansikten, det gjorde jag och fick en smärre chock !
Jag pratade om bilder på nätet för klassen i dag och att allt man lägger ut på internet kan användas utan att vi har någon kontroll över saken.
Bildsök i Google på ordet Ansikten, det gjorde jag och fick en smärre chock !
Jag pratade om bilder på nätet för klassen i dag och att allt man lägger ut på internet kan användas utan att vi har någon kontroll över saken.
lördag 3 september 2016
En flygande radiostyrd propeller robot
Oftast har man inget att skriva om här på bloggen, Det är inte så att mitt liv är händelselöst, tvärtom. Det händer massa saker, men inget som man kan skriva om. Jag åt en enkel frukost 2 skivor rostat bröd med skinkost och bryggde det sista av kaffet typ.
Jag och min radiostyrda propeller robot |
ÄNTLIGEN lördag och vad ska jag hitta på då? Städa
naturligtvis! Det behövs verkligen och hinns inte med när vi jobbar.
Jag fick en sådan där flygande radiostyrd propeller robot
som kallas för ”drönare” av en kompis.
Den var inte stor och kunde köras inomhus. Vid första
flygturen i mitt vardagsrum så kolliderade farkosten med taklampan och störtade
mot golvet, for in under hyllan med skivor och lindade in dom fyra propellrarna
i allt hundhårstussar som låg där. Motorerna tjöt och sedan blev det tyst där
under hyllan. Det var bara diodlamporna på maskinen som blinkade i mörkret. Den
flög inte så bra men gjorde i alla fall rent där underhyllan, sa jag och
tackade för presenten.söndag 28 augusti 2016
Jonna Jinton, En blogg som berör
Hon har gjort det som man ofta bara för en stund vågat tänka på.
Jonna Jinton är en tjej som tog sin stressade själ och flyttade bort ifrån staden, kraven och alla måsten.
Att läsa hennes blogg, se hennes bilder ger mig ett lugn och egen ro i kroppen när allt går för fort.
Hon blåser liv i den lilla eld jag fortfarande har kvar i mitt inre för det stora äventyret.Livet.
Här presenterar hon sig själv
Jag heter Jonna Jinton, är 26 år och bor i en liten by i Västernorrland.
Jag är egentligen från Göteborg, men för fem år sedan valde jag att helt ändra mitt liv. Lägenheten och storstadslivet höll på att kväva mig. Jag ville inte plugga, jag gjorde det för att jag trodde att jag "borde" göra det. Jag kände mig olycklig och hade en oförklarligt stark längtan efter något helt annat. Naturen, stillheten, frisk luft, ängar, sjöar, solnedgångar. Tystnad. Ro i själen. Jag längtade efter Grundtjärn, den lilla byn 100 mil norrut där vi under hela min uppväxt haft sommarstuga.
Så jag bestämde mig för att flytta. Jag lämnade lägenheten, skolan, och mitt liv i Göteborg och flyttade till sommarstugan i Grundtjärn, en by på 10 invånare. Helt ovetandes om jag skulle klara det eller inte. Ett helt nytt liv tog form, med hårda upp och nedgångar. Från en trygg lägenhet till en vedeldad stuga där vintern blev min största utmaning.
Under fem år har jag nu bott här och jag har aldrig ångrat det en sekund. Jag känner mig fri här. Jag har naturen utanför dörren, norrsken och stjärnor på vinternätterna, blommor på ängarna. Jag har livskvalitet.
Idag lever jag på allt jag älskar att göra. Jag är fotograf, konstnär och bloggerska! :)
Välkommen in till min värld!
Läs hennes blogg här
Här hittar du också hennes hemsida om sin konst
http://www.artbyjonna.com/
onsdag 24 augusti 2016
Hitta dom där små morötterna
Nu gäller det att hitta morötterna! dom där ljuspunkterna
och motivationen att orka, känner jag.
Trött oinspirerad släpar jag mig fram i veckorna efter
semesterledigheten.
Utåt så låter det bra,
- Jag visst jag har haft en underbar
semester. Nu kör vi, jag känner mig taggad!
Men egentligen så känns det som om man skulle vilja ha några
veckor ledigt till. Under en filt!
Så varje dag så sätter jag små ljuspunkter.
Ska vi äta kräftor mitt i veckan ? Gott kaffe bröd efter jobbet.
Vad sägs om lite thaimat .En bra film en måndagskväll så låter vi disken stå .
I morgon ska jag unna mig något onödigt dyrt.
söndag 21 augusti 2016
Vivian Maier en fotokonstnär
Jag såg några gamla
svartvita kort från gatorna i Chicago och New York tagna någon gång på 50/60 talet,
när jag letade på Internet efter bilder.
Dessa kort fångade
mitt intresse, vilka person porträtt och vad låg bakom dessa bilder. Hon
fångade det skira, trasiga i sina bilder. Utsattheten dem grep tag i mig. Det
fanns även hopp och humor i bilderna. Fotografen var en kvinna, Vivian Maier . Bilderna fastnade
på min näthinna och känslorna dom förmedlade. Dagen efter googlade jag på Vivian
Maier och en otrolig berättelse rullades upp.
Med en Rolleflex runt halsen dokumenterade Vivian Maier
gatulivet i New York och Chicago mellan 1950-70-talet Fotografierna visade sig
vara en bildskatt som förevigat det amerikanska storstadslivet.
Hon var född 1 februari 1926 i New York, död 21 april
2009 i Chicago i Illinois, Vivian var en anonym gatufotograf. Bodde med sin mor i
Frankrike som liten och efter att ha
återvänt till USA, arbetade hon i omkring 40 år som barnflicka i Chicago. Under
dessa år tog hon cirka 100 000 fotografier, mest på människor Helt okänd som fotograf under sin livstid, framkallade
bilderna för pengar hon tjänade som Nanny (Barnflicka) i olika familjer där hon
beskrevs som mycket privat och underlig., men bra med barn. Hon tillbringade
sina lediga dagar med att promenera runt i Chicago och fotografera. Även långa promenader
med barnen så tog hon med sig sin
rolleflex kamera .
Det fanns mängder med familjekort från hennes olika
familjer. Vivian Maier framkallade inte särskilt många negativ till papperskopior.
Hon har därmed inte själv sett många av fotografierna.
Det finns mängder av självporträtt som hon tog, lite besatt
av att ändå bli ihågkommen kanske.
Det var när en student John Maloof ropade in en låda med 400
negativ på en auktion som bilderna sågs av någon annan.
Där insåg han vilken
skatt detta var. Han visade dessa för foto och konstmuseer som bara lyfte på
näsan och påstod att detta var inget för dom , en helt okänd barnflickas amatörfoton,
Nej tack!
John spårade upp fler
negativ från samma action och köpte upp dessa ytterligare cirka 140 000 av
hennes negativ plus mycket av hennes efterlämnade ägodelar. Han startade en
blogg med dessa kort. Först 2009, när Maloof lade upp en del av hennes
fotografier på Flickr, kom hennes arbeten att uppmärksammas av allmänheten ,
det blev snabbt en ”Vivian Maier” feber och bilderna åker runt världen på
utställningar. Samma år halkade Vivian på en isig gata helt ovetande om
detta.Hon levde fattig och ensam. Hon
fördes till sjukhus men återhämtade sig aldrig från skadan.
Januari 2009 avled denna fantastiska kvinna.
Här finns en fin film om Upptäckten av en gatofotograf.
Kolla på detta. Amerikansk dokumentär från 2013 av John Maloof
och Charlie Siskel. Foto: John Maloof. Klippning: Aaron Wickenden.
Svt skriver
Vivian Maiers okända bildskatt "Hon borde vara en
mycket berömd fotograf. Nånting är fel, det är en pusselbit som fattas." Har
vi fotografen som försörjde sig som barnflicka - Vivian Maier lämnade efter sig
stora samlingar av allehanda föremål. Däribland 150 000 fotonegativ.
Stjärnfotografen Mary
Ellen Mark betraktar Vivian Maiers bilder och konstaterar att Maier hade
räknats till en av 1900-talets stora fotografer – om hon visat sina bilder för
någon. I stället blev det John Maloof, som 2007 råkade komma över en låda med
gamla negativ på en loppmarknad.
I dag skattas Vivian Maier högt som skildrare av en svunnen
tid, med öga för människorna på marginalen. Över 150 000 negativ har
återupptäckts och långt ifrån alla är framkallade. Fotografen själv förblir
dock något av en gåta. Visste Vivian Maier sitt eget värde?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)