Ingbo källor och vargen

                  Jag återvänder alltid hit,  till källan.

På Östahalvön ligger Ingbo källor. Källorna, som har ett kristallklart vatten, lämnar ca 4 miljoner liter vatten per dygn.  friskt vatten från botten (bra att brygga öl på )


1914 Ingbo kvarn

 Här kan man se vattnet bubbla upp från sand  botten stötvis. Skogen kring källorna har bevarats orörd "trollskogen" Vid källorna finns  Ingbo kvarn ett återuppbyggt kvarnhus vid källorna. Redan vid slutet av 1100-talet finns Ljusbäcks by, strax norr om källorna, omnämnd och då i ärkebiskopens ägo. En kvarn fanns vid tiden ”belägen vid tvenne källor inom Liusabecs ägor”. Den nuvarande kvarnplatsen finns belagd på 1607 års lantmäterikarta : källa Heby komun

 Nära parkeringsplatsen kan man se en träskulptur av Åke Gustavsson föreställande en varg med text: ”Här sköts den sista vargen i Nora 30 nov 1874 av 14-årige Anders Holmberg.”

UNT-artikel från 1927 om en händelse vid Ingbokällor

Andersmässodagen, 30 november 1877, visade det sig att ingen snö fallit under natten, utan snön låg oförändrad sedan föregående dag och vädret var klart och lugnt. Den dagen om någon ägde alla förutsättningar för ett gott jaktresultat. Alla jägare voro också på benen för den kommande dagen och man rustade sig för att hålla massmord på i synnerhet vargar, som på den tiden funnos i riklig mängd.
Den numera avlidne mjölnaren Anders Holmberg i Östa kvarn, Nora socken, begav sig i första daggryningen liksom många andra, till skogen med bössan på axeln. Hans kraftiga och goda jakthund ”Lejon”, vilken liksom sin husbonde, var både modig och ivrig på jakt, var naturligtvis också med.

                                                            


Den närbelägna skogsåsen, som var rik på gångstigar, vilka utgjorde goda harpass blev först genomsökt. Inom kort tillkännagav Lejon med sitt skall, att någon jösses dödsdans hade börjat. Haren tycktes vara av den gamla fullslipade sorten, som genom mången farlig dust lärt sig förstå att i det längsta dra sina vedersakare vid näsan, ty först gick han långt bortåt, vände därpå men följde icke en väg, utan passerade ganska nära jägaren på obanad stig. Holmberg ändrade omedelbart plats, sedan drevet gått förbi honom, beräknande att haren skulle komma i samma spår på återvägen.


 Nätt och jämnt hade han hunnit ställa sig till rätta i det nya passet, förrän han fick se ett större ljusgrått djur, troligen en varg, komma i full karriär efter drevspåret. Ögonblickligen small ett skott från hans finkalibriga dubbelbössa – en s.k. mynningsladdare – rakt på det misstänkta djuret. I och med detsamma hördes även en hästpingla, som igenkändes tillhöra en till socknen nyinflyttad skogsinspektor, varför Holmberg började undra, om han möjligen skjutit dennes hund, som han då inte kände till utseendet. Sedan skottet brunnit av, satte sig den grå besten och tjöt, men plötsligt reste sig det skadskjutna djuret upp på bakbenen, varefter det i långa språng försvann i ungskogen. Då förrådde dess rörelser att det verkligen var en varg, varför ännu ett skott avfyrades, dock som tycktes utan att träffa.
                                                          


Holmberg gav sig nu med fart hem för att hämta grövre hagel och ladda om sin bössa, för att sedan fortsätta jakten. Sedan laddningsbekymret var undanstökat skyndade H. i sällskap med sin äldste son, tillbaka till skogen och letade rätt på spåret, i vilket syntes blodfläckar. Förföljandet behövde icke vara länge, ty endast ett hundratal meter fanns vargen liggande illa skadskjuten.
                                                             
Nu fick han det dödande skottet, vilket även tillkallade hunden, som kom sättande med väldig fart till platsen. Men så fort lukten förrådde vad som fanns i närheten satte till och med en så kraftig och modig hund som Lejon svansen mellan benen och rusade i ännu värre hastighet därifrån direkt hem. Så slutade den sista vargens sista hundjakt här. Vargen var en gammal hanne, vars skinn var fyra alnar långt från nos till svansspets. För skinnet fick Holmberg 40 kronor och dessutom erhöll han 20 kronor. Varghuvudet såldes till Uppsala för anatomiska studier. Det torde ha varit den sista varg som jagades i Uppland.
                                                          
slut citat Uppsala nya .

En ständig varg skräck råder i våran folktradition till naturen

det kan lätt förblinda människor med hat och rädsla

det är synd.

Ingen rädder för vargen här !